Ja, om du kan försörja mig!

Det sägs att nöd är uppfinningarnas moder. I fallet Yourstone Keramik var det kanske snarare kärlek, och en rejäl dos envishet. Allt började med ett frieri som inte riktigt gick som planerat, och slutade med att “hela societeten” i Halmstad stod på kö. Här är Bengt Yourstones berättelse om sina föräldrar.

Frieriet och kravet

När min pappa, charmören och urmakaren Henry Yourstone, friade till min mor Irma på 30-talet fick han ett svar han kanske inte väntat sig. Irma, som var en driftig kvinna och redan en skicklig dekorationsmålare från Rörstrand, svarade enligt egen utsago:

“Ja, om du kan försörja mig!”

När det kom till kritan kunde han inte riktigt det.

Mamma kände sig dålig till mods. Hon, den kreativa människan, som hemmafru med knappt mat för dagen?

“Så ville jag inte ha det,” har hon berättat. Det var där och då drivkraften föddes. Familjen måste överleva.

De överblivna faten

Räddningen kom från en keramiker i Huddinge som blev som en mentor. Irma fick köpa hans överblivna, skröjbrända fat billigt. Hon tog hem dem, glaserade och målade med den säkra hand hon tränat upp på porslinsfabriken.

Och hon sålde. Och sålde.

Det gick så bra att min far Henry ställdes inför ett livsavgörande val: Skulle han fortsätta med urmakeriet och dess lilla men säkra inkomst? Eller våga satsa allt och bli keramiker han också, med en osäker framtid? Som tur var valde Henry leran. Han lärde sig glasera och bränna ugnar, medan Irma stod för form och färg.

Drömmen om västkusten

Men Irma bar på en annan dröm. Hon ville bort från grossister och återförsäljare. Hon drömde om en egen butik där kunderna kunde kliva rakt in i verkstaden och se hantverket växa fram. Och hon ville “hem” till västkusten och värmen.

Det tog många år att övertala pappa att flytta söderut, men 1959 gick flyttlasset till Halmstad. För mig, som då var 17 år, blev det ett äventyr.

Lyckligast i hela världen

Fyra år senare, 1963, slog drömmen in på riktigt. Vi invigde butiken och verkstaden “Lerlaxen” i det vackra korsvirkeshuset i Halmstad. Det var en tid av medvind,  högkonjunktur och inga konkurrenter.

Jag minns invigningen tydligt. Borgmästaren var där med sin fru, kulturfolk minglade med industrichefer. Men starkast minns jag min mor. Jag har aldrig sett Irma så glad. Nej, inte bara glad. Hon var lyckligast i hela världen. Hennes livsdröm hade blivit verklighet.

Och pappa Henry? Han som en gång inte kunde försörja henne? Han stod där vid hennes sida, i ett familjeföretag som nu sysselsatte över tio personer. Tillsammans hade de format både leran och sitt eget öde.

Ett kungligt erkännande

Hantverket levde vidare och ryktet spred sig långt utanför Halmstad. Men vad är vi egentligen mest stolta över efter alla dessa år?

När ett filmteam var här 2015 för att dokumentera verkstaden fick jag just den frågan:

– ”Vilket är ert största skryt med Yourstone Keramik?” Oj, tänkte jag, vilken fråga! Men så kom jag på det.

Det var inte försäljningssiffror eller stora ordrar. Det var det där samtalet vi fick i början av 80-talet. En kund ringde och berättade att hon sett våra tomtar i ett TV-reportage från det årliga pepparkaksbaket på Drottningholms slott. I förgrunden bakade prinsar och prinsessor lussekatter – och där, på en hylla i bakgrunden, stod våra tomtar och vakade över kungafamiljen.

Jag var tvungen att kolla upp det, och visst var det så. Det var våra kära tomtar, designade av Irma Yourstone.

Från att en gång ha undrat om Henry ens kunde försörja henne, till att se sina verk hos Sveriges kungafamilj..

Då blev min mor glad.

/ Bengt Yourstone